Under den sista lyktan på min färd ser jag snön sakta dala till marken. Månens blygsamma sken kastar ljus över det alltmer vita landskapet. Jag följer den väg som går mot skogen. Här finns inga hus, inga människor. I skuggorna dansar siluetter till tystnaden. Mörkret omsluter mig mer och mer. Trädens kronor reser allt högre ju längre färden blir. Sen barndomsben har mörkret varit en fiende. Den rädsla som normalt infinner sig finns inte där. Var steg på färden tar mig längre och längre bort. Novembernattens kylan biter sakta sig fast på fingrarna. Mina fotsteg är det enda som hörs. Omvärlden upphör mer och mer att existera. En dunkel stillhet kackar på mitt bröst. En stillhet som väntar tills dagen åter gryr...
Ingen träningen men en skön promenad blev de.
//David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar