Citius, altius, fortius

Eftersom jag känner mig sådär idag så brukar det leda till att jag skapar ovanligt många sånger och dikter. Idag blev det en dikt. Den kanske inte är helt grammatiskt korrekt men försök ignorera detta.

Varsågoda...

Den döende rosen

I en värld vars ljus gav liv till en ros

Sakta växte sig stark

Vacker och ståtlig av riklig dos

Höjde sig högt över mark

Åren gick och dess blad så röd

Började sakta falla

En gång så vacker gick åt sin död

Något som händer oss alla

När ljuset ännu en gång föll över norden

Var rosen försvunnen

Men ett frö fanns kvar djupt under jorden

Och livet åter funnen

Den var bra mycket hemskare från början men jag tycker den speglar den tid som varit och kommer. Nu ska jag rensa tankarna med en joggingtur.

Vänliga hälsningar

David